KRÖNIKA: Vem är värdig en plats i musikhistorien?

I veckan tackade Dolly Parton nej till sin nominering till ​​Rock and Roll Hall of Fame 2022, med anledningen att hon inte känner sig värdig och inte vill ta upp plats för de andra nominerade. Vad säger det om vår musikaliska kanon?

En månad efter att nomineringarna till årets Rock and Roll Hall of Fame annonserades har Dolly Parton valt att gå ut i sociala medier och vänligt men bestämt tackat nej till sin inkludering. “Jag känner inte att jag har förtjänat det. Jag vill verkligen inte att rösterna ska delas på grund av mig, så jag måste ödmjukt dra mig ur”.

Hon fortsätter “jag hoppas att Rock and Roll Hall of Fame kommer att förstå och är villiga att överväga mig igen - om jag är värdig det. Det här har hur som helst inspirerat mig att släppa en förhoppningsvis bra rock 'n' roll skiva någon gång i framtiden, vilket jag alltid velat göra”.

Det Parton kommenterar här är alltså att en del ifrågasatt hennes nominering eftersom hon främst tillhör country-scenen, och förstärker därmed åsikten att du behöver vara en rockartist för att bli inluderad i Rock and Roll Hall of Fame. En diskutabel åsikt att ha, av flera olika anledningar.

För det första är begreppet rock 'n' roll numera extremt urvattnat, så pass att det egentligen inte alls innehar sitt etymologiska ursprung. Från början är begreppet kopplat till ungdomsorienterad musik och synonymt med populärmusik. Kategorin uppkom ur “rhythm and blues”, vad vi i dag kallar R'n'B. Sedan dess har allt från Elvis till The Beatles kallats rock, medan vi i dag nog snarare förknippar det med Metallica och liknande band.

Kollar vi på de musikakter som inkluderats i ​​Rock and Roll Hall of Fame de senaste åren hittar vi Carole King, Jay-Z, Madonna och Tina Turner, ingen av vilka skulle placeras i rockkategorin. På sin hemsida skriver stiftelsen att priset går till artister vars “originalitet, påverkan och influens har förändrat utvecklingen av rock & roll”, men vad som anses vara rock verkar ju minst sagt diffust. En definition som breddats mer och mer över tiden för att inkludera fler genrer. Det har snarare kommit att handla om artister som har haft en stor påverkan.

2020 var mindre än 8 procent av de inkluderade artisterna kvinnor. 2019 valdes Janet Jackson in och uppmanade juryn till att välja in fler kvinnor. På det svarade stiftelsen att de fokuserar på att välja in kvalitativa musiker, och inte kön. Lite märkligt kan då tyckas att Green Day 2015 valdes in innan Joan Baez, Nina Simone, Stevie Nicks, Whitney Houston och Janet Jackson. Ett ofta citerat exempel är att Sister Rosetta Tharpe fick priset 32 år efter Chuck Berry, trots att han nämnt henne som en av sina största musikaliska förebilder. Vilka som sitter i juryn för priset har aldrig offentliggjorts, men att de förbiser kvinnor är inte särskilt svårt att se.

Bland akterna nominerade 2022 hittar vi bland annat Eminem, Eurythmics och Lionel Richie. Artister som inte har något gemensamt förutom sin påverkan på musikbranschen. Lika lite kopplade till rockscenen som Dolly Parton. Tittar vi på andelen countryartister som valts in tidigare är det en hel del, men ingen lika namnkunnig eller produktiv som Parton, som har släppt 52 studioalbum under sin 66 år långa karriär. Och som dessutom fortfarande är aktiv.

Det är svårt att härleda Partons avböjning till annat än sexism, extern och intern. Inga andra artister har behövt byta genre för att specifikt bevisa sig för juryn, och varför ska hon behöva bevisa sig på det sättet när hon redan blivit nominerad? Att inte tycka om Dolly Partons musik är en sak, men att mobba ut henne ur nomineringen och försöka radera henne ur musikhistorien är inte bara oförlåtligt utan också missvisande.

Några dagar senare svarade stiftelsen på uttalandet och stod fast vid sitt beslut att inkludera Parton bland de nominerade.