Musikbranschen fortfarande en genusfråga

Att prata om musikbranschens orättvisor har blivit synonymt med att prata om genus. På streamingtjänsten Spotify är kvinnorna konsekvent underrepresenterade, men tjänsten skyller istället på användarna.

“Du har makten att lyssna mer jämställt” löd det under Spotifys 8 mars kampanj “Kvinnoamp”. Alltså en satsning för att “amplifiera” kvinnliga artister, om det krystade namnet inte gjorde det tillräckligt klart. Eller vad det egentligen är, att låta kvinnliga artister göra arbetet utan att egentligen själva behöva göra någon förändring. Kampanjen bestod av att de bad en rad kvinnliga artister, Zara Larsson, Cherrie, Peg Parnevik, Imenella, Daniela Rathana och Tove Styrke, att göra sina egna spellistor med kvinnliga artister.

Det är vad vi skulle kalla definitionen av att äta kakan och behålla den. Hjälpa till men inte heller sticka ut hakan för mycket. Till P3 Musiknyheter säger företaget att de vill påverka lyssnandet “gradvis”. Med Kvinnoamp är tanken att inspirera lyssnarna till att upptäcka kvinnliga artister, som i dag står för endast en fjärdedel av plattformens streams. Spotify menar att de lägger in 1-2 procentenheter fler kvinnor i sina spellistor än de 25 procent användarna lyssnar på, mer vill de inte avvika från lyssnarbeteendet. Men hur ska lyssnarna hitta musik de inte vet finns?

“Om vi programmerar och ingen vill lyssna, har vi inte uppnått någonting” säger Jenny Hermanson, Spotifys Nordenchef. En annan talesperson fyller i “det är lite som att lära människor att äta stark mat. Du kan inte ösa på med den starkaste chilin från början”. Jag förstår självklart vart de vill komma, men ser mest framför mig en groda som långsamt kokas levande. De pratar alltså om att mikrodosera in ett “obehag” i lyssnandet som ska skruvas upp med en procent i taget tills kvinnliga artister inte blir ett undantag.

Även om jämställdheten inom de flesta branscher hela tiden förbättras, har musikbranschen tyckts vara kroniskt eftersatt. Kvinnor är gravt underrepresenterade när det gäller de flesta fält inom musikindustrin, i allt från artister, producenter, skivbolagsanställda och journalister är fördelningen konsekvent runt 80 procent män och 20 procent kvinnor.

En 50/50 fördelning i nuläget av män och kvinnor är inte realistiskt, just eftersom det finns så mycket färre kvinnliga artister. Men med den här strategin har vi alltså jämställdhet om cirka 25 år, en inte så munter tanke. Nu är ju inte streamingintäkter det som artister lever på, men det underlättar ju inte att bli nedprioriterad när man försöker slå igenom i en mansdominerad bransch.

När så många använder sig av Spotifys egna spellistor får de en oerhört tyngd, de är en mäktigare smakdomare än alla kritiker. De står dessutom för en tredjedel av lyssnandet på Spotify. Det är det lättaste sättet att konsumera musik, att helt enkelt få det serverat. Inte alla kan spendera all sin tid med att tvångsmässigt gräva fram ny musik som oss maniska nördar, helt förståeligt. Och jag förstår när spellistorna sätts på under en middag för bekvämlighet, även om jag inte tycker om det.

Forskning har dessutom gjorts på Spotifys algoritmer av bland annat genusforskaren Ann Werner, som visat att tjänsten förstärker det befintliga lyssnandet genom att hela tiden fortsätta ge mer av samma. Ofta kategoriserat efter just kön och etnicitet i genrer. Så oavsett hur du lyssnar, om du inte aktivt väljer din musik själv det vill säga, är det ojämställt.

Spotify är ett vinstdrivande företag och inte en jämställdhetskomission, det inser jag. Men säkerligen har världens mäktigaste streamingplattform mer att säga till om, och en enorm chans att starta nya trender. Men nu kan bara vi lyssnare ta vårt ansvar. Slutta shuffla och för guds skull, pensionera spellistorna som ändå aldrig varit bra.