Recension: Arlo Parks – Collapsed In Sunbeams

Debutalbumet Collapsed In Sunbeams tar Arlo Parks från en mörkare emotionell pop till ett sofistikerat och modernt soulsound.

De senaste åren har minst sagt varit bra för Arlo Parks. Sedan sin debut 2018 har hennes karriär haft en fullkomlig snöbollseffekt utan slut och lovorden har regnat över henne.

Arlo skriver i ett pressmeddelande att hennes första album Collapsed In Sunbeams är “en serie vinjetter och intima porträtt om min ungdom”, men det känns desto mer vuxet än hennes två år gamla EP Super Sad Generation. Ett sound som också var desto mer melankoliskt. Nu nosar det mer på neo-soul och jazzinfluerad pop.

Arlo Parks är som rinnande honung i öronen, men ibland saknar jag de okonstlade kontrasterna som uppstod i det inte lika utvecklade soundet. Det har en tendens att stundtals bli lite för lent och lite för lite driv.

Hon gör dock något helt nytt och modernt av emotionell pop och ger den en varsamhet som är lika skör som medryckande. Texter som handlar om att omfamna alla sina sidor, att våga visa känslor och att känna sig ensam, utan att bli klyschiga.

På albumet har Arlo valt att inkorporera tre spoken word spår, inte särskilt förvånande med tanke på den poetiska omtanke hon ger sina låttexter. Till exempel textrader som “I’d lick the grief right off your lips” som gör en svag i knäna.

Arlo Parks är utan tvekan en av de mest intressanta artisterna på musikscenen idag. Att se henne ta plats på världsscenen utan att kompromissa med sitt sound är betryggande. Collapsed In Sunbeams visar snarare att hon verkligen har landat i det.