Recension: Poppy – I Disagree

Den surrealistiska performancekonstnären Poppy har gått från simulation till riktig musiker och tar sitt sound i en helt ny riktning på sitt senaste album.

Konstprojektet och personan Poppy startade som en Youtube-kanal 2013. Sedan dess har hon släppt två album av trivial tuggummielektro. Diskussionerna om Poppy, eller Moriah Rose Pereira som hon egentligen heter, har mer än inte handlat om hennes riktiga identitet, och det är fortfarande oklart vem hon egentligen är.

Det som dock verkar ha ändrats är att Poppy gör musik för musikens skull, och har slutat navigera efter chockvärde. Fake it ‘til you make it, så att säga. Någonstans i jakten efter klick har en riktig artist vuxit fram och musiken hamnat i fokus.

Hennes fjärde album I Disagree är ett tvärt kast från hennes tidigare väna uttryck och visar en Poppy i uppror. Ett sound som kunde skymtas i hennes samarbete med Grimes på låten Play Destroy, men den nya musiken dyker ner i det på riktigt. Det blir en välbehövlig injektion av svärta i det tidigare så bekymmerslösa.

Albumet byter genre så ofta att det är svårt att placera musiken i en enda. Själv vill Poppy inte sätta sin musik i ett fack utan menar att den är “post genre”. Det kan i alla fall konstateras att Poppy har skiftat till ett hårdare sound, och även fast det är så oväntat känns det helt självklart.

I Disagree spär ut den sockriga popen med mörker som tangerar både metal, glamrock och j-rock. Det är ett perfekt balanserat lapptäcke av genrer som lyfter varandra och inte är tillräckliga själva.

Popen ger också välbehövliga andrum från det hårda. Albumet myllrar av plottwists och man vet inte vad som komma skall ens i nästa vers. Ingrediensfördelningen av metal och pop förblir dock densamma i alla låtar.

Texterna är lika tudelade. Surrealistiskt humoristiska men också fyllda av morbida skräckinslag, försiktigt framviskade av Poppys olycksbådande röst som har en oerhörd pondus trots sin sprödhet.

Men Poppy lämnar mer än popen. Bara namnet I Disagree verkar visa på ett frigörande. Alla texter handlar på ett eller annat sätt om en längtan efter frihet. Poppy är trött på att vara fångad i en persona.

Nu har Poppy brutit med sin kreativa partner Titanic Sinclair. Med det har hon också börjat släppa på personan Poppy, som till stor del var hans skapelse. Förhoppningsvis kan hon nu lämna uncanny valley-skådespeleriet bakom sig och fokusera på musiken istället, för det lönar sig uppenbarligen.