RECENSION: Taylor Swift – Lover

Taylor Swift går tillbaka till sina gamla rötter på den nya sockersöta skivan “Lover” och raserar med det framstegen hon gjort på sina senaste album.

Taylor Swift har efter månader av obskyra ledtrådar släppt sitt sjunde och hittills längsta album. Men trots en armé av låtskrivargenier som Jack Antonoff är det ett skarpt avbrott från hennes etablerade sound. Här vänder Swift blad och bryter med det mörka i hennes liv, istället för att skriva tjuvnypiga låtar om uppbrott frossar hon nu fullständigt i kärleken. Fjärilar används för att symbolisera den metamorfos Swift gått igenom den senaste tiden. Det är med andra ord en tydlig motreaktion mot den hämndlystne Swift som senast vi såg henne kungjorde att den tidigare Swift inte längre fanns kvar, hon verkar onekligen ha ändrat sig.

Tyvärr trillar det oftast över från innerligt till privat smörigt, sådär fluffigt som nog bara mottagaren av låtarna kan tycka är älskvärt. Lover är sötsliskig så till den grad att man får tandvärk redan i första låtens refräng. De tralliga låtarna saknar ankare eftersom de klyschigt svärmande produktionerna överbelastar snarare än balanserar. Det får lyssningen att kännas som att vada genom klibbig, rosa sockervadd.

Det är Swifts tydligaste popalbum hittills, men det är också för gulligt präktigt för att bli popkitschigt. Bekymmerslösheten som genomsyrar albumet gör att det saknar dynamik, samtidigt som densiteten gör det alldeles för mastigt. Lite som en tårta fullproppad med godis. Här hade hennes countryarv med fördel kunnat plockas in för att skapa nyansering med lite råbarkad autenticitet.

Lover låter också som censurerade och hopsamlade reliker från gamla album som stöps om till pastelliga kopior. I Think He Knows är en kopia av Gorgeous, You Need To Calm Down en blandning av Shake It Off och This Is Why We Can’t Have Nice Things, London Boy en blek Style.

Efter att ha varit så medveten om vad omvärlden tycker om henne är det tydligt att Swift gjort ett album helt för sin egen skull. Hon struntar i att vara både cool och respekterad. Ljuset används som en motreaktion istället för bitter hämnd. Men musiken har istället blivit för smalt definierad. Inte heller glädjen blir genuin när den dras till sin spets. Förhoppningsvis är Lover endast en mellanlandning inför något nytt, en avreaktion eller identitetskris för Swift som kliver in i 30-årsåldern.