Recension: The Vaccines – Back In Love City

The Vaccines är redo att omfamna ljuset på deras nya album Back In Love City, som är precis så glättigt som titeln antyder. Det är lika delar syratripp och melodisk strösselexplosion.

Är man en van Vaccines-lyssnare vet man att bandet oftast balanserar någonstans mellan melankoli och ouppnåelig kärlek. Sångaren Justin Young har också en sådan underton av vemod i sin röst att det mesta låter åtminstone lite olyckligt.

På sitt nya projekt Back In Love City som blir bandets femte album har de gjort en helvändning från sitt gamla sound. Ett album som Young själv kallat “förfinad och tungt producerad” och mer representativt för bandets egen musiksmak.

Albumet började spelas in i slutet av 2019, men fick en helt ny karaktär i och med pandemins påtvingade paus. Un den hann också frontfiguren Young starta duon Halloweens tillsammans med bandmedlemmen Timothy Lanham och experimentera med nya sound. Något som verkar ha varit nyttigt även för konstellationen The Vaccines.

Det hörs verkligen att bandet laddat batterierna under sitt tre år långa uppehåll och är redo att få ut ny musik. Det låter som att albumet bokstavligen sprutat ut så energifylld som den är. Bandet kallar det också deras bästa upplevelse tillsammans.

Det är rasande glättig pop i BPM gruppen bara snuddat vid innan. Svulstiga och medryckande pophits som bandet inte producerat många av. Konceptet är en natt i en dystopisk stad. Ett besök på en nöjespark hade kanske varit en närmare beskrivning.

Att lyssna på albumet är som att röra sig genom lustiga huset och vänta på att bli attackerad av en clown eller få en näve konfetti i ansiktet. Det är svårt att landa i om jag hatar eller älskar det. Det sitter ihop oerhört bra men är svårt att vänja sig vid eftersom det är så annorlunda från hur det låtit innan.

Albumet är långt mer extrovert än deras tidigare ofta grubblande musik, och visar en längtan att slå sig ut, något som känns extra aktuellt nu när pandemin kommer till sitt slut. Young beskriver själv albumet i termer av “bombastisk”, “syratripp” och “explosion av färger”, alla tre beskrivande termer lika sanna.

De flesta låtarna hamnar i kategorin melodisk strösselexplosion, men variationen på albumet är precis så pass att de kommer undan med det. Vi får några tillfälliga vilopauser där tempot saktas ner eller det mer rockigt distade tar över. Ibland leker det även med punk, som på låtarna Wanderlust, People’s Republic of Desire och Savage.

Musiken är studsigt repetitiv utan att för den sakens skull förlora sin musikaliska finess. De rör sig allt mer ifrån sin indierocksgrund där basen var en klassisk banduppställning och få element utanför det. Produktionerna är fullpackade med detaljer. De är stiligt gjorda, men kräver mycket mer uppmärksamhet än innan. Jag föredrar låtarna som mest påminner om det gamla Vaccines, El Paso, Bandit, Heart Land och Pink Water Pistols.

Back In Love City känns som The Vaccines motsvarighet till Beatles Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Ett första steg mot ett mer experimenterande sound, och det kommer nog bara bli konstigare härefter. När jag lyssnat igenom albumet har gruppen ändå lyckats övertala mig om att det är ett väldigt bra album. Skämtet är för uppenbart för att inte göras, ett sant vaccin mot pandemin.